Vinlusens framfart: en katastrof som förändrade vinvärlden (och hur vi räddade vinet)

Den lilla vinlusen phylloxera är ansvarig för en av vinvärldens mest förödande kriser. Under 1800-talet ödelade den miljontals hektar vingårdar i Europa – och effekterna märks än idag. I denna artikel får du veta hur katastrofen började, varför lösningen blev ympning, och vilka vingårdar som än idag står oympade.

Vinrankornas stora skräck

Har du hört talas om vinlusen? Denna lilla bladlus, ofta kallad phylloxera, har orsakat en av vinvärldens största katastrofer som än idag har effekter på vinmaking världen över.

Men vi börjar från början: ”vinlusen” kallas ofta i litteraturen för phylloxera. Den har haft flera vetenskapliga namn – bland annat Phylloxera Vastratix och Phylloxera Vitifoliae, där Vastratix kan översättas till ”the devestator” – förstöraren – och det säger en hel del om den skada den förorsakat. Numera är det korrekta vetenskapliga namnet Dactylasphaera vitifoliae, men eftersom det är så tungvrickande försätter de flesta att använda termerna ”phylloxera” eller ”vinlusen”

Vem är vinlusen?

Phylloxera är en liten, gulfärgad bladlus som livnär sig på rötter och är troligtvis den – av alla ohyror och sjukdomar som kan drabba en vinranka – den som ställt till allra störst skada. Den verkar bara äta just vinrankornas rötter och dödar dem genom att attackera rötterna vilket leder till en utdragen men oundviklig död för den angripna rankan. Det otroliga är att trots att det gått över 160 år sedan den först upptäcktes i Europa så finns det ännu inget sätt att bekämpa den – den är här för att stanna.

En smygande katastrof – när vinlusen kom till Europa

Man började först märka tecken på att något inte stod rätt till år 1863 när det börja talas om att två vingårdar i Södra Rhône på några år gått från friska till helt utplånade och att det sakta började sprida sig. Och precis som många av de svampburna sjukdomarna (som mjöldagg, oidium och svartröta) som kan drabba vinrankor är de en ovälkommen import från Amerika.

Det var nämligen så att efter att man börjat kolonisera Nordamerika så var det inte bara så att man tog med sig saker TILL Amerika. När de hemvändande forskarna och äventyrarna kom tillbaka till Europa så hade de med sig mängder av sticklingar tillbaka. Många av dessa sticklingar hamnade i rika familjers trädgårdar för att visa status och låg i linje med tidens botaniska intressen. Mellan 1858 och 1862 importerades särskilt mycket vinrankor, och1875 importerade 50 ton (!!) av just vinrankor till Europa från NA. Dessa hamnade till exempel i Bordeaux, England, Ireland, Alsace, Germany, och Portugal.

Och varför tog man då med sig rankor till Eurpa? Jo, man hade nämligen upptäckt att det i USA fanns vinrankor som var av en annan art än den europeiska Vitis Vinifera, och det ville man såklart undersöka! Vad man inte visste var att de amerikanska arterna (med namn som vitis labruska, vitis riparia, vitis rupestris, vitis berlandieri – för att nämna några) hade samexisterat tillsammans med vinlusen och därför inte påverkades något särskilt av att lusen kalasade på dess rötter. Och hur skulle man egentligen kunna veta att rankorna bar på en dold mördare  – vid det här laget visste man ju inte ens om att den pyttelilla arten fanns eftersom den knappt syns med blotta ögat. Men det skulle man snart bli varse!

Det som hände var att man planterade ut de amerikanska sticklingarna i den intet ont anande franska jorden, och de små nyinflyttade bladlössen gjorde vad man ju alltid gör när man kommer till ett nytt ställe; man provar det lokala köket. I det här fallet var det de stackars vitis vinifera-rankorna som var helt försvarslösa. Med fasa började man snart upptäcka ur region för region drabbades och hur de tidigare så friska vinrankorna dog. I den agrikulturella litteraturen är det många som jämför det här med den irländska potatispesten just på grund av sina likheter i omfattning och sociala effekter. I Frankrike ödelades som ett exempel nästan 2,5 miljoner hektar och vinlusen tog ingen hänsyn till om det var rankor avsedda för bordsvin eller grand cru.

Undan för undan spred sin vinlusepidemin i hela Europa och fick enorma konsekvenser både socialt som ekonomiskt och såväl myndigheter som regeringar involverade sig i att skapa kommittéer och forskningssamarbeten för att komma till bukt med problemet eftersom man ansåg att hela vinindustrin var hotad (det sägs till exempel vara från denna tid man börjar dricka whiskey i stor skala eftersom tillgången till cognac stryptes).

Hur sprids vinlusen?

Det som gjorde att spridningen gick så fort är dels för att vinlusen förökar sig så snabbt (4-7 generationer på en sommar) men också för att den vanligaste orsaken till att sprida bladlusen är människan själv. Den följer som sagt lätt med sticklingar, men kan även fastna i maskiner och på skor och ibland även med vinden. Därför är de få vinområden som inte har vinlusen ofta rigorösa i sina rutiner gällande skor och liknande på besökare – man får inte klampa in i dessa vingårdar hur som helst och man har helt enkelt regler kring karantän. Det finns exempel vissa områden i södra Australien och Chile, vissa ställen i Ungern, Frankrike, Mosel och Portugal där jordmånen är lite för sandig för vinlusens tycke.

Vinlusen gick fram som en mullrande och långsam död genom Europas vingårdar. Eftersom det ofta tar ett par år från det att en vingård smittas till dess att rankorna dör kunde vinmakarna bara titta på medan deras levebröd utplånades framför deras ögon. Eftersom man inte tillfullo hade förstått att det var den lilla gula bladlusen som låg bakom misstänkte man dessutom allt från kalla vintrar, dålig skötsel, överproduktion till att det helt enkelt var guds vrede som var orsaken till rankdöden.

Tillslut gick man så långt att den franska regeringen erbjöd en belöning på 300,000 franc till den som kom på orsaken och tillslut hade man tittat på närmare 2000 olika förslag på hur man skulle komma till bukt med problemet. De mer vettiga förslagen handlade om att låta vingårdarna ligga i träda, att använda bekämpningsmedel av olika slag, att översvämma sina vingårdar och att tända eld på sina vingårdar i hopp om att lusen skulle försvinna – medan de lite mer kreativa innefattade att gräva ner en giftig padda under varje ranka vars gift skulle döda ohyran. Ingenting av det här hjälpte. Inte heller fungerar det att byta ut vitis vinifera-rankorna mot de amerikanska eftersom dessa arter inte ger druvor av hög kvalitet nog för att göra goda viner. De blir rent ut sagt närmast odrickbara.

Hur kom man till bukt med problemet?

Som det oftast är – ibland räcker det med EN lösning, så länge det är den rätta. Runt 1881 hade det nämligen formats två tankeriktingar kring hur problemet skulle lösas. Medan den ena sidan förordade kemikalier eller översvämning hade allt fler börjat tala om den ”amerikanska skolan” – nämligen ympning som kom att bli den vinnande lösningen på problemet!

Vad är då ympning? Ympning är vanligt inom botaniken och går ut på att man ympar fast en vitis vinifera-stickling på en amerikansk vitis-rotstock. Eftersom man nu insett att de amerikanska inhemska rankornas rotsystem är resistent kommer den påympade vinifera-rankan att kunna leva och frodas med sitt nya rotsystem (kan lägga ut en bild på instagram!!). Det tog lite tid att hitta vilka amerikanska arter som trivdes i den kalkrika franska jorden, men detta blev till slut praxis och är så än idag!

Hur påverkas vi av phylloxera idag?

– Man måste fortfarande ympa, eftersom vinlusen i allra högsta grad finns kvar
– I samband med att man kunde börja plantera igen i början på 1900-talet var det många som valde bort lägre avkastande druvor mot högavkastande och mer lågkvalitativa sorter, det tog mååååånga år att komma till bukt med
– I samband med detta försvann också många lokala druvor historiska eftersom man valde att inte omplantera till förmån för mer populära druvor – tex aligoté i Bourgogne
– Ibland kan man se pre-phylloxera eller un-grafted på etiketter, dessa mycket gamla och oympade vingårdar gör såklart eftertraktade viner, kanske inte för att smaken skiljer, men för att det är ovanligt och därmed häftigt!

Oympat från Tryffelsvinet?

Cirillo i Australien har rankor planterade 1848. Även Joh. Jos Prüm har 70% oympade stockar. Luís Pato experimenterar med oympade stockar i vissa vingårdar.

Text: Anna Rönngren
Källor: Olika slagord på Oxford Companion to Wine och Grape Growers Handbook
Följande text är baserad på vårt podcast-avsnitt ”Avsnitt 8: Vinlusen – rankornas stora skräck och vår bästa reseguide till vinlandet Sydafrika”.