Barolo Boys – revolutionen som delade Langhe

Barolo Boys var en grupp unga vinmakare i Langhe i Piemonte som under 1980- och 90-talen moderniserade Barolo. Till de mest kända hör Elio Altare, Roberto Voerzio, Domenico Clerico, Luciano Sandrone, Chiara Boschis och Enrico Scavino på Paolo Scavino. Med grön skörd, kortare maceration och små franska barriquer gjorde de Barolo fruktigare och tillgängligare som ungt – och fick kritikernas hyllningar. Samtidigt splittrade striden mellan modernister och traditionalister byar och familjer. Utan den hade Barolo knappast varit det vi känner idag.

Hur såg Barolo ut före Barolo Boys?

Det är lätt att glömma att Langhe länge var en fattig jordbruksbygd. Många odlare sålde sina druvor till stora handelshus i stället för att buteljera själva, och unga människor flyttade till fabrikerna i Turin och Alba. Hasselnötter var under perioder en säkrare inkomst än nebbiolo.

Vinerna gjordes som de alltid gjorts. Druvorna jäste och macererade på skalen i veckor, ibland över en månad, och vinet lagrades sedan i flera år i stora fat av slavonisk ek, så kallade botti. Resultatet var ofta bleka, kraftigt tanninrika viner som behövde ett decennium eller mer i källaren innan de blev tillgängliga. Under dåliga år kunde vinerna dessutom bli torra, oxiderade och rustika. Hygienen i källarna var inte alltid den bästa, och utanför Italien var Barolo ett namn för kännare snarare än en efterfrågad vara.

Vem startade Barolo Boys? Resan till Bourgogne och motorsågen

Gnistan brukar tillskrivas Elio Altare i La Morra. Efter en resa till Bourgogne i mitten av 1970-talet kom han hem övertygad om att Barolo kunde göras renare, fruktigare och mer exakt – och att små producenter kunde ta betalt för det. Där såg han odlare som buteljerade sina egna viner, arbetade hårt i vingården och lagrade på små franska fat.

Historien som alla nördar känner till är den om motorsågen. Enligt legenden sågade Altare sönder faderns gamla stora fat för att tvinga fram förändringen, och fadern ska ha svarat med att skriva ut honom ur testamentet. Om detaljerna är helt sanna eller har slipats till med åren spelar mindre roll; berättelsen blev symbolen för ett generationsuppror.

Runt Altare samlades en krets av unga producenter som delade idéer, provade varandras viner och reste tillsammans. Bland de namn som oftast nämns finns Roberto Voerzio, Domenico Clerico, Luciano Sandrone, Giorgio Rivetti, Chiara Boschis och Enrico Scavino. Exportören Marc de Grazia spelade en viktig roll genom att samla flera av dem under sitt paraply och föra ut vinerna till den amerikanska marknaden.

Tajmingen var perfekt. En följd av starka årgångar – inte minst 1989 och 1990 – sammanföll med att amerikanska kritiker som Robert Parker och Wine Spectator delade ut höga poäng till den nya, fruktigare stilen. Plötsligt var Barolo en snackis i New York, och priserna steg.

Vad gjorde Barolo Boys annorlunda?

Grön skörd. Modernisterna klippte bort en del av klasarna under sommaren för att koncentrera rankans kraft till färre druvor. För äldre odlare, som mindes fattigdomen, var det närmast hädelse att kasta bort frukt på marken.
Kortare maceration. I stället för veckolånga macerationer jäste man kortare och mer kontrollerat, ibland i roterande ståltankar – så kallade rotofermentatorer – som extraherar färg och frukt snabbt men ger mjukare tanniner.
Barrique. Den mest synliga förändringen var bytet från stora botti till franska barriquer på 225 liter, ofta nya. Små fat ger mer syre och mer ektoner: vanilj, rostat och kryddor. Kritikerna menade att just detta suddade ut nebbiolons karaktär och skillnaderna mellan vingårdslägena.
Drickbarhet. Målet var viner som gick att njuta av redan efter några år, utan att offra lagringspotentialen. Det var en kommersiell poäng lika mycket som en stilistisk.

Modernister mot traditionalister: striden om Barolo

Alla var inte imponerade. Traditionalisterna – med namn som Bartolo Mascarello, Giuseppe Rinaldi och familjen Conterno – menade att barriquen gjorde Barolo till ännu ett internationellt vin som kunde komma var som helst ifrån. För dem var Barolo ett uttryck för plats och tradition, inte för fat och poäng. Mest berömd är Bartolo Mascarello, som handmålade sina egna etiketter. En av dem bar texten ”No Barrique, No Berlusconi” – en sylvass kommentar som riktade sig både mot modernisterna och mot dåtidens premiärminister. Etiketten är idag ett eftertraktat samlarobjekt. Konflikten var personlig. I små byar där alla är släkt med alla kunde valet av fat avgöra vem man hälsade på i baren. Den uppmärksammade dokumentären Barolo Boys: The Story of a Revolution (2014) skildrar både vänskapen och sprickorna inom gruppen.

Vad hände med Barolo Boys sedan?

Idag talar få om krig i Langhe. Många modernister har backat från de nya barriquerna och gått över till större fat, tonneaux eller begagnad ek. Samtidigt har traditionalisterna tagit till sig det bästa från revolutionen: renare källare, bättre vingårdsarbete och större fokus på kvalitet i varje led.

Den kanske största arvslotten är fokuset på enskilda vingårdslägen. Modernisterna var tidiga med att buteljera crus separat, och 2010 fick Barolo sina officiella MGA – Menzione Geografica Aggiuntiva, enkelt uttryckt Barolos motsvarighet till premier cru. Vingårdsnamn som Cannubi, Rocche dell’Annunziata och Bricco Ambrogio är numera lika viktiga på etiketten som producenten. Och kanske viktigast av allt: Barolo blev en region där unga människor ville stanna. Den ekonomiska förvandlingen är svår att överskatta.

Enrico Scavino och Barolo Boys

En av de mest centrala Barolo Boys var Enrico Scavino på Paolo Scavino i Castiglione Falletto. Han började i vineriet redan som tioåring 1951 och arbetade där i över 71 år, fram till sin död i februari 2024. Enrico slutade aldrig experimentera: med fat, med jästider och med att lyfta fram enskilda vingårdslägen. Idag förvaltar döttrarna Enrica och Elisa arvet, och gården äger mark i ett 20-tal Barolo-crus. Vill du smaka revolutionens arv kan du utgå från gårdens Barolo Classico, en blandning av flera lägen, och sedan jämföra med en cru som Bricco Ambrogio eller Rocche di Castiglione. Då förstår du varför vingårdsläget blev så viktigt.

Vanliga frågor om Barolo Boys

Vad var Barolo Boys?

Barolo Boys var en grupp unga vinmakare i Langhe som under 1980- och 90-talen moderniserade Barolo med grön skörd, kortare maceration och lagring i små franska barriquer. Målet var fruktigare viner som gick att dricka tidigare.

Vilka ingick i Barolo Boys?

De namn som oftast nämns är Elio Altare, Roberto Voerzio, Domenico Clerico, Luciano Sandrone, Giorgio Rivetti, Chiara Boschis och Enrico Scavino. Exportören Marc de Grazia förde ut många av vinerna i USA.

Vad är skillnaden mellan modern och traditionell Barolo?

Traditionell Barolo macereras länge och lagras i stora fat av slavonisk ek, vilket ger stramare viner som behöver lång lagring. Modern Barolo macereras kortare och lagrades ursprungligen i små franska fat, vilket ger mer frukt, mjukare tanniner och mer ektoner.

Använder Barolo Boys fortfarande barrique?

Många har gått tillbaka till större fat. Paolo Scavino lagrar idag sin Barolo först i begagnade barriquer eller fat och därefter i stora franska fat, för att bevara nebbiolons renhet och vingårdens karaktär.

Finns det en film om Barolo Boys?

Ja. Dokumentären Barolo Boys: The Story of a Revolution från 2014 skildrar gruppen, revolutionen och konflikten med traditionalisterna.

Text: Anna Rönngren

Källor

Paolo Scavino – Skurnik Wines (lagring idag, vinifikation per parcell, Enricos bortgång)
Paolo Scavino: A Major Retrospective – Vinous (rotofermentatorer och barrique från 1993, övergång till barrique + stora fat)
Producentprofil Paolo Scavino – Decanter
Paolo Scavino – Tryffelsvinet